Finns jag ens? En nutidsspaning - eller är det en framtidsspaning?

Vi går in i december, framtidsspanarnas månad. Digitalbyråer och mamanagementkonsultbyråer värda namnet kommer snart att släppa sina rapporter. Disruption, digital transformation, artificiell intelligens och machine learning är lågoddsare.

Men tänk om vi redan lever i vår egen framtid, eller i någon annans nutid? Många blev lite tagna på sängen av Elon Musks uttalande i juni i år, att sannolikheten att vi INTElever i en simulerad värld skapad av datorer är en på miljarden. För att förtydliga, det handlar inte bara om att världen är simulerad, det handlar om att vi människor är simulationer. Vi finns alltså bara i en dator. Vi är 1:or och 0:or. Musk antydde också att han hoppades på just det, för annars är det sorgligt, då vi så tydligt driver oss själva mot slutet…

Och ja, baserat på den exponentiella tekniska utvecklingen så förstår jag resonemanget. Att sätta senaste årens landvinningar inom exempelvis artificiell intelligens, virtual reality och nanoteknologi i ett framtidsperspektiv - vad som kommer att ha hänt om tio, femtio, och hundra år - är svindlande. Och sedan addera universums oändlighet på det. Skeptisk? Läs mer om singularity.

När jag börjar tänka på detta så finns det många möjliga bevis för att vi faktiskt lever i en simulerad värld. Att vi människor bara är brickor i ett spel som framtida intelligenser skapat och leker med.

När något känns alltför förutsägbart, vad är inte mer spännande än att kasta in något oväntat och se vad som händer? Världens första svarta president, eller kanske en atombomb?

Med tanke på de destruktiva krafter vi ser i vår värld idag så borde den destruktiviteten rimligtvis också finnas närvarande i de “personer” som i framtiden har designat världen vi lever i. Eller hur det nu blir. Det ser vi i så fall många exempel på just nu. Ta Donald Trump som exempel. Att något som verkar orealistiskt inträffar kanske har en enkel förklaring: en full kodare på en framtida “hack-day” eller en AI-robot som precis blivit dumpad av sin flickvän.

Kanske är också alla religioner bevis för att vi lever i en värld skapad av en framtida intelligens. Mänsklighetens behov av att känna mening, ett högre syfte. Mänsklighetens känsla av att allt är designat. De kanske har rätt, kreatonisterna, i att det finns en skapare. Men skaparen kanske inte är gudomlig. Hen kanske bara är en framtida tioåring som kopierat lite “jorden-open-source-kod” och initialt skruvat upp vidskepelsen till 20%, precis som de gör i Westworld. Eller ett företag likt Fröjd som kört framtidens version av två-dagars rapid prototyping på temat mänskligheten på planeten jorden.

Hur ställer jag mig då till att jag kanske inte finns? Om det nu är så så känns det helt ok, för användarupplevelsen är fantastisk. Kärleken från min man. Känslan när min son enträget kryper emot mig när jag kommer hem från jobbet. Doften av snö. Bra UX, det är när man inte känner av maskinen.

Vad vi sen använder maskinen till och vad vi fyller den med för innehåll - det måste vi alla ta ansvar för. Eftersom det finns EN chans på miljarden att vi faktiskt inte lever i en simulation. Att det är vi som skapar simulatorn.

Vad tror du?